Veckan som har varit har varit fylld av dåligt samvete från min sida. Dåligt samvete för att hundarna inte har blivit så aktiverade som jag tycker att de skulle bli eller som jag tycker de förtjänar att bli. Jag tror att de flesta hundägare brottas lite med det dåliga samvetet och jag tror det är de hundägare som inte behöver ha det som har mest dåligt samvete. Jag räknar mig till de senare; jag vet att våra hundar har det bra och jag vet att de trivs bäst när hela flocken är samlad.

 

Som exempel kan ges i lördags. Hundarna gick runt lite oroligt i vardagsrummet och kom ibland bort till mig och tittade på mig med en blick som jag tyckte sa: "Aktivera oss!" 10 minuter senare kom husse hem, vi satte oss i fåtöljerna framför öppna spisen och hundarna lade sig direkt vid våra fötter och somnade. Då mår de som bäst! Naturligtvis ska det också aktiveras, men de klarar några så kallade "tråkiga dagar" utan att ta skada. De får kärlek, mat, vatten, närhet, mys och dagliga promenader på sammanlagt runt 2 timmar. Dessutom är de aldrig ensamma hemma en hel arbetsdag på ca 9 timmar. Tyvärr tror jag att alldeles för många hundar är det varje dag. Och tyvärr tror jag även att det jag räknade upp ovan som en "tråkig dag" är väldigt mycker mer än vad många hundar får.

 

Jag vet allt detta och ändå har jag dåligt samvete ibland, men det är kanske bra? Det kanske gör att jag hela tiden är på tårna och vill hitta på nya saker att göra med dem? Det kanske gör att våra hundar kan få det ännu lite bättre? Det viktigaste är att när vi tittar på dem så ser vi bara kärlek och när vi sitter i ett rum så ligger de hos oss och när vi bytar rum så följer de efter. De vill vara hos oss för där mår de bäst. Det är det jag ska fokusera på så kanske det dåliga samvetet kan minska lite i alla fall.