Nu har jag skrivit och suddat ut 5 olika rubriker. Det var en vecka sedan jag uppdaterade så nu flödar huvudet med saker jag vill skriva om och bilder jag vill lägga upp. Dock fastnade jag på ovan - hundmöten.

Vi har en del problem vid hundmöten med våra hundar. Det är absolut inget jag hymlar om. Vi vet om det och vi jobbar med det. Problemet bottnar i att Kokos är rädd och känner sig trängd när det kommer hundar, som han inte känner mot honom. Mer än en gång har han blivit skrämd av lösa hundar som har sprungit mot honom och jagat iväg honom. Detta är vårt fel som inte har hunnit skydda honom från det, men även de andra hundägarnas fel som har låtit sina hundar vara lösa utan att ha säker inkallning (eller i vissa fall helt enkelt inte brytt sig att ropa på dem...).
Kiwi känner ingen rädsla för andra hundar. Han tycker om dem och vill bara leka. När han ska hälsa så gör han detta väldigt försiktigt och tar det alltid lugnt tills han har känt av den andra hundan; sen bär det av i massor av lek :)

Vi jobbar mycket med detta nu, då Kokos rädsla blivit sådan att när det kommer andra hundar vid så försöker han göra utfall mot dem. Detta sker när han är kopplad; hade Kokos varit lös hade han hållt sig väldigt nära oss eller i värsta fall flytt därifrån. Sätter vi oss ner intill Kokos och är lugna och låter den andra hunden komma fram och hälsa så är det heller inga problem, även om han tar det väldigt försiktigt och hela tiden håller koll på att vi är där.

Den metod som fungerar bäst för oss nu är att vi sätter hundarna ner när där kommer någon annan hund. Detta är absolut ingen ultimat lösning, utan känns ganska (väldigt!) fånigt och totalt onaturligt. Vårt mål är naturligtvis att vi ska kunna gå förbi andra hundar utan att Kokos och Kiwi bryr sig eller är rädda, så detta är steg ett. De får sitta ner och jag eller Tobias ställer oss framför Kokos. Detta har fungerat bra fler gånger, då vi känner att Kokos känns lugnare och hittar en trygghet i att vi är mellan honom och hunden (istället som det när han har blivit ivägskrämd att den andra hunden hamnar emellan honom och oss). Vi ska fortsätta att jobba med detta och kommer så småningom prova att korta in kopplena och gå med hundarna på andra sidan om oss så att vi fortfarande är "ivägen" för den andra hunden.

Jag blir så arg på mig själv att Kokos känner så här, men blir så glad för alla små framsteg vi gör! Häromdagen t.ex. satt han lugnt medan en annan hund gick förbi och då och då vände han upp huvudet mot husse och blev då belönad med en godisbit. Fina Kokos! Han är ju så snäll och jag blir ledsen när andra hundägare tror att han är arg när det egentligen handlar om rädsla. Kokos arg? Det är två ord som inte riktigt passar ihop. Jo, kanske nån gång när Kiwi vill leka lite för mycket och brottas lite väl hårt, då säger Kokos ifrån. Men ärligt talat, så brukar Kiwi få som han vill alldeles för mycket så det är bara bra att någon tar tillbaka honom till verkligheten ibland. ;-)

Vi skulle ju inte ha en hund till. En hund var tillräckligt och det fanns inga tankar på att skaffa ännu en, men så åkte vi till Monica och Daniel för att mysa med och för att Kokos skulle få träffa deras stora valpkull. 10 valpar som sprang omkring på golvet och hade hur kul som helst. Men vi skulle bara titta... Och hur det gick sen kan ni läsa om här.

Lightschap's "Kiwi" Kiwano-Moon. Detta fantastiska yrväder som rusade in i våra liv och vann alla våra hjärtan på några sekunder! En självständig kille, som (framförallt som liten valp) älskar att busa, hitta på hyss för att sedan krypa upp i husses eller mattes knä och titta på oss med de stora svarta ögonen som han vet att vi inte kan motstå. Denna blick har kommit när vi hittat honom sovandes på köksbordet, när han har tuggat upp fem par av mattes sandaler eller när leverpastejmackan som precis låg på diskbänken på något mystiskt sätt försvunnit.


Om Kokos har varit lugn, försiktig och inte busat så är Kiwi den raka motsatsen! Han älskar allt och alla och vill ha fart och fläkt hela tiden. Vi förstod snabbt att med denna hund måste vi jobba med avslappning. Han har fortfarande svårt att slappan av i miljöer med andra hundar (Kokos räknas inte), men hemma och hos andra som inte har hund vet han att det är ta det lugnt som gäller. Busa och leka ute, ta det lugnt inne.

När Kiwi var knappt 6 månader märkte vi att han började att halta på vänster framben. Vi tog det lugnt med honom, men det blev inte bättre. Denna historia har ni fått följa tidigare så den ska inte bli så långdragen, men efter flera veterinärbesök och smärtstillande så var det äntligen en fantastisk veterinär i Tygelsjö som tyckte sig ana en liten förändring på röntgenbilden av vänster armbåge. Hon föreslog titthålskirugi och i slutet av november blev Kiwi opererad på Lundabygdens djursjukhus av ännu en fantastisk veterinär! Han tog sig verkligen tid till oss och satt kvar och småpratade med mig när jag blev ledsen och tyckte det var jobbigt att se Kiwi sövas. Han hittade en liten knapphålsstor lös benbit som plockades bort, vi fick sakta stegra Kiwis promenader och ge honom Rimadyl två gånger dagligen.
Men till slut kom dagen. Dagen då vi verkligen vågade släppa lös honom på riktigt. Vi sa "se upp Kokos, nu kommer lillebror!" (Kiwi väger drygt 20 kg och Kokos drygt 12 kg) och släppte honom! En helt fantastisk känsla! Det händer ibland när han har varit lös och sprungit mycket att han haltar lite. Men då låter vi honom vila och gå endast i koppel en dag och sen är det bra igen. Så kommer det troligtvis alltid att vara och det är ingen fara så länge det blir bra igen dagen efter.

Jag kan ibland känna mig lite avundsjuk när vänner och bekanta säger att de ska ha en hunddag. Hunddag! Och gärna mitt i veckan. Då jag arbetar kontorstider så är det väldigt sällan jag kan ägna en hel dag bara åt hundarna, men det låter ju så mysigt. "På morgonen tar vi en lång skogspromenad, sen ska de kammas och duschas och sen ska de klickertränas innan de faller ihop av trötthet och vi myser i soffan." Visst kan jag göra det på helgen, men då ska ofta något annat göras och det blir svårt att vika en hel dag.

Jag brukar istället försöka ha hundkvällar, vilket inte är fy skam det heller och idag blev det en sådan. Jag var hemma vid 17:30, bytte jacka tog med klicker, godis (eller egentligen middagen med laxolja på), en leksak och Kiwi så drog vi iväg bara han och jag. Han var så duktig! Denna kille vill hälsa och leka med allt och alla men ett par barn som spelade boll tittade han snabbt åt innan han vände blicken mot mig igen och en golden som mötte oss på en av gångstigarna märkte han nästan inte alls. Kiwis motivator nummer ett: något ätbart! Vi hann även med lite lydnad med störning av fotbollsträning och några hundar som gick runt fältet samt "skvallrande" på fåglar som han också var duktig på! Matte var så stolt och det var en trött Kiwi som steg in i hallen igen ca 1 och en halv timme senare.

Och då var det så klart Kokos tur. Fram med hans middag och så spatserade vi iväg. Dock var det en miss av mig att inte ta med godare godis till Kokos eftersom han inte tycker mat är särskilt kul. Hemma klickar jag ofta i honom middagen, men med alla störningar ute funkade det inte riktigt. Jaja, så är det ibland, vi gjorde dock några inkallningsövningar, tränade "gå bakom" och "fot". Det senare var jobbigt för honom eftersom han vill gå längst fram och hålla koll hela tiden så även Kokos var trött när vi kom hem en knapp timme senare.

Med två trötta hundar hemma så snörade jag på mig mina löparskor och stack ut och sprang 5 km, så nu är även matte trött. :-)

I september 2010 var det äntligen dags för oss att hämta hem Kokos. Gunilla skulle på en utställning i Småland så vi behövde inte köra hela vägen upp till Värmland (vi bor utanför Malmö) för att hämta honom (även om vi gärna hade kört till Treriksröset och tillbaka för att få hem honom). Denna lille kille. Minst i kullen, men den störste charmören. Helt oemotståndelig! Ja, kanske att jag inte är helt objektiv, men varför ska jag vara det?

Tänk att en sådan liten boll kan vända upp och ner på hela livet. Plötsligt fanns denne lille kille här och han behövde kärlek och tid från oss för att ha det bra. Han fann snabbt sin sovplats, vilket var  ovanför huvudet på Tobias kudde. När han efter flera månader kom på att han blivit för stor för det så sov han under sängen istället.

Jag kommer så väl ihåg när jag första gången på riktigt kände att jag skulle kunna ge och göra vadsomhelst för att Kokos skulle må bra. När han var ca 3,5 månad åkte han på en rejäl magsjuka. Vi gav honom specialkost, han fick prokolin etc men ingenting fungerade. När detta pågått en vecka började vi bliriktigt oroliga och nu rörde han inte maten och låg bara och sov i sin korg hela dagen. Vi åkte in akut på djursjukhuset i Malmö. Han vägde inte mer än knappt 4 kg (väldigt lite, men det ska sägas att Kokos är en väldigt liten hane. Nu väger han ca 12 kg och blir 2 år i sommar) och när veterinären lyfte upp honom på undersäkningsbordet så orkade han knappt hålla huvudet uppe. Han satt upp och jag satte handen under hans haka och han lade hela tyngden i min hand. Tårarna rinner nu bara jag tänker på denne lille svage valpen utan någon ork kvar.
De ville ha kvar honom över natten och troligtvis hela helgen. Alla som har hund och har behövt lämna kvar den på djursjukhuset vet att det sliter sönder hjärtat! Varför hade vi väntat? Varför åkte vi inte in med honom tidigare? Varför? Varför? Varför? Alla dessa frågor, men det är lätt att vara efterklok och som tur var ringde sköterskan dagen efter och sa att han mådde mycket bättre. På måndagen hämtade vi hem honom igen.

Han var och är fortfarande till viss mån en väldigt försiktig och osäker kille. Detta har vi jobbat mycket med och han visar framsteg varje dag. Inte lika stora nu, som när han var valp givetvis, men vi arbetar oss ditåt. Hans osäkerhet nu sitter mot andra hundar och där har vi tyvärr inte gjort vårt jobb. Vi har på senare tid märkt att han gärna vill ta på sig "ledarrollen". På promenader vill han gå först och hans osäkerhet och rädsla för nya hundar visar sig tyvärr i utfall mot en del. Han litar inte på att vi kan "skydda" honom mot dem så då tar han på sig den uppgiften. Jag tror att steg ett är att vi nu har kommit fram till var i problemet ligger och nu är det upp till oss att hjälpa honom.


Kokos är en "fåmannshund". Han har några personer som han verkligen älskar, medan han ignorerar andra. Det är absolut inte att han är osäker utan han har helt enkelt inget intresse av personer han inte känner. Han håller sig nära husse och matte när vi är hemma hos folk han inte känner, på samma sätt som han gärna sätter sig bakom mig om det på någon promenad kommer fram ett barm och frågar om han/hon får klappa vovvarna.

Han älskar, fullkomligt älskar klickern! Håller jag fram klickern så börjar han direkt sitta, ligga, gå runt, snurra, ta upp tassen och bjuda på alla varianter för att kanske få ett klick. Ibland tryter dock tålamodet och kommer inte klicket så blir han frustrerad, men fortsätter glatt igen efter en liten paus. Det är absolut bästa sättet att trötta ut honom; klicka i honom middagen!

Allt började egentligen med att min sambo Tobias sade upp sig från jobbet och började satsa på sitt eget företag på heltid. Innan hade vi inte direkt pratat om hund mer än att visst ska vi ha det en dag när inte båda är hemifrån 9 timmar om dagen, men nu hade det ju blivit verklighet.

Jag ska erkänna att vi tillhörde dem som först kom överens om hur vi ville att hunden ungefär skulle se ut; eller egentligen hur vi inte tyckte att den skulle se ut. Tobias föräldrar har alltid haft tibetanska terriers och jag älskar dessa små hårbollar, men är inte så förtjust i deras temperament. Sagt och gjort så tog vi fram den stora hundbibeln och bläddrade oss igenom sida efter sida för att hitta hårbollar men med ett gladare sinne. Och då såg vi bilden på en brun/vit och en svart/vit schapendoes. Läs! Glada, ja. Lättlärda, ja. Sociala, ja. Gillar långa promenader, ja. Fäller inte särskilt mycket, ja. Detta är för bra för att vara sant tänkte vi, men började nästan direkt ta kontakt med olika uppfödare för att få komma och hälsa på och lära känna rasen. Vi blev förälskade direkt! Hur kan någon inte bli det? Dessa glada härliga hårbollar som rusar omkring och älskar livet!

Vi hörde oss för om olika uppfödare för vi ville absolut köpa från någon som hade fött upp rasen ett tag och var väldigt seriös. Då hittade vi fina Gunilla Skallman i Värmland. Hon väntade en kull med bruna valpar och vi tingade en hane. Den dagen vi skulle dit och hälsa på glömmer jag aldrig. Naturligtvis ville Gunilla träffa oss för att se hur vi betedde oss runt hundarna och hur de trivdes med oss. Och sen kom hon ut med honom. Detta lilla knyte på endast drygt två veckor placerade Gunilla i min hand och jag blev kär direkt! Jag klappade honom försiktigt och lovade att vi alltid skulle göra vårt bästa för att han skulle ha det bra.

Denna fredag har bara gått i ett hela tiden. Fick ställa in ett möte på förmiddagen på grund av att jag hade så mycket att göra. Och sen fick ett eftermiddagsmöte hastas igenom för att jag skulle ha en chans att kunna gå hem något sånär nöjd och lugn inför helgen. Kvällen har spenderats i soffan utan någon ork att blogga. Tanken var ju att jag skulle berätta lite närmare om våra två yrväder, men det får bli i morgon istället.

Dock kan jag berätta om en konstig sak som Kiwi gör varenda kväll när det är dags att gå och lägga sig. Ingen av våra hundar sover i sängen, men Kiwi tycker om att mysa där en stund på kvällen och på morgonen. När vi har nattat oss så går Kiwi uppför trappan, in i sovrummet och sätter sig vid fotändan av sängen. Där sitter han sedan och väntar på att jag ska gå och lägga mig. Lägger sig Tobias först så sitter han kvar och väntar på att jag ska lägga mig innan han sedan hoppar upp och gosar ner sig mellan våra huvudkuddar. Lägger jag mig först så hoppar han upp och lägger sig över hela Tobias kudde. Sen myser han där upp i ca 15 minuter innan han hoppar ner och lägger sig på golvet för att sova.

I vanliga fall bloggar jag väldigt sporadiskt här. Men vad harjag egentligen att säga om mig själv? Och hur kul är det att läsa? Ganska kul kanske en del tycker, men eftersom flera av inläggen på senare tid har handlat om våra två härliga hundar så tycker jag inte det är mer än rätt att de ska få en egen blogg.