Och så var vi helt plötsligt bara 3 st i familjen. Även om det bara är för en tidsbegränsad period så är tomheten och saknaden påtaglig. Kiwi fattas oss och när detta glada, livsnjutande, pigga, gosiga och snälla troll inte är hemma så märks det. Jag och husse märker det givetvis, men jag tror att även Kokos saknar honom. Han springer runt med leksaker precis som han gör när han försöker få igång Kiwi, men nu är det ingen där. Han sitter och tittar mot dörren som han brukar göra när husse inte är hemma, men nu väntar han på lillebror. Saknaden märks så klart tydligast idag eftersom han bara varit borta några timmar och när jag lämnade honom på Ljushem så klarade jag nästan det utan tårar. Men de letade sig fram precis när jag skulle gå och Kiwi sitter och tittar mot dörren på mig.

 

Ännu en gång ställer fantastiska Monica och Daniel (och Sara) upp för oss när vi ber om hjälp. Ord kan inte beskriva hur mycket jag tycker familjen Ottosson. Varma, gästvänliga, osjälviska och alltid där när vi behöver goda råd. Denna gång tar de på sig att ha Kiwi på "kollo" så att vi kan fokusera på och jobba med Kokos självförtroende. När man har två hundar och den ena av olika anledningar kräver lite mer jobb så är det svårt att få ihop det och därför underlättar det mycket att nu ett tag endast kunna ge vår uppmärksamhet till Kokos. Kiwi kommer att ha det hur bra som helst och jag vet att han inte kommer sakna oss, men min kudde kommer att vara väldigt tom ikväll och imorgon bitti när ingen svart mule gosar in sig...

 

 

Mattes ögonsten