När jag satt på kontoret tidigare idag så plingade ett sms till i min mobil. Det var från sambon och det stod: "Kiwi är 100% härlig med barn!" Glädje! Jag blev så glad. Även om jag visste detta kunde jag inte låta att le.

 

Det händer ganske ofta när vi är ute med hundarna att barn stannar till, säger hur söta de är och frågar om de får klappa. Visst går det bra och jag älskar att de frågar först och att de inte visar rädsla mot hundar. Barnen går sakta fram, vi säger att de ska klappa underifrån (framförallt på Kokos som annars kan bli lite rädd och ta ett steg tillbaka). De börjar klappa och Kiwi ställer upp sig som om det vore utställning. Kokos är lite mer försiktig, tillåter ett par klapp och backar sedan tillbaka en stund så att han står intill oss. Kiwi står kvar och låter sig klappas och mysas med.

 

Efter en liten stund smyger Kokos fram igen och vill bli klappad, barnen klappar, men se där! Buffel-Kiwi försöker tränga sig emellan :-) När vi tar undan honom lite så att de kan klappa Kokos så ser han lite sur ut i ungefär 2 tiondelssekund och sen hittar han en plats bredvid Kokos så att båda kan bli kliade.