För ett par veckor sedan såg jag ett väldigt fint halsband som en nära vän hade på sig. Hon berättade då att det är en vän till henne som gör dessa och utan att tveka beställde jag tre stycken. :-)

Detta fina köpte jag och min bror till vår mor i Mors Dags-present

 

Detta har en större ring och längre kedja. Instansat står mitt namn,min bror och våra föräldrars namn.

 

Och sist men inte minst köpte jag ovan där det står "Helena Tobias" och på hängena står det "Kokos" och "Kiwi". Hela vår fina familj!

 

Titta på Malins fina sida här för att beställa!

Just nu intar jag morgonkaffet i min ensamhet; ingen sambo och inga hundar. I veckan som var så längtade jag efter denna stund väldigt mycket. Det är så sällan jag är ensam hemma och kan göra precis vad jag känner för utan att hundarna ska ut, ska tränas, ska få mat, ska leka etc etc. Ni vet vad jag menar, oavsett hur mycket jag fullkomligt älskar min familj så behöver jag dessa stunder för mig själv. Trodde jag... Jag har nu varit ensam i ungefär 15 minuter och undrar redan varför där inte kommer en hund och lägger sig vid mina fötter. Var håller då alla hus?

Kokos har varit på kollo hos Monica sedan i tisdags. Han behöver få upp sitt självförtroende och vad är då bättre än att vara i en större hundflock? Eller som en vän till mig sa: "Kokos behöver bli lite mer street smart!" Precis! Fina Monica och Daniel är så fantastiska som ställer upp för oss med detta och de lägger ut bilder, filmer och bloggar så att vi vet att han har det bra. Detta kollo är även bra för Kiwi för han är ofta beroende av Kokos och håller sig nära honom hela tiden, men under dessa dagar har han lärt sig att han klarar sig själv. Dessutom tror jag att han gillar att ha husse och matte för sig själv.

Sambon och Kiwi ska vara utanför Kristianstad hela dagen hos en vän till sambon, så de körde som sagt iväg och lämnade mig ensam kvar. Alla är iväg och har kul och jag ska städa, tvätta och klippa gräset... Men jag sörjer inte för ikväll blir det ESC-fest hos min kusin så det kommer att bli en bra dag detta iaf. :-)

I förmiddags packade jag in en väska och två hundar i bilen för att bege mig till min mor i Höör. Sambon ska jobba långa dagar hela helgen så då tyckte vi att det skulle vara bättre att få hänga i skogen och bli bortskämda av mamma/mormor än att sitta hemma och sura och vänta på sambon/husse. Hela bilresan spenderade Kokos och Kiwi i sovandes i sin bur. Eller nästan hela resan. I sista rondellen innan vi svänger av mot mamma så vaknade de, satte sig upp och började vifta på svansarna. De visste vart vi var på väg.

Det är väldigt sällan vi går i skogen med våra hundar och jag kan verkligen sakna det. Oftast blir långrpromenaderna nere på ljunghedarna i Ljunghusen och längs stranden. Inte så tråkigt det, absolut inte, men det är så härligt med en riktig skogsmullepromenad. Sagt och gjort; jag och mamma trotsade det långsamt strilande sommarregnet och begav oss ut med hundarna till ett närliggande skogsområde. Jag brukar inte vilja släppa hundarna när jag inte vet hur stigarna/vägarna slingrar sig eller inte har så bra sikt framåt, men jag chansade på att regnet höll de flesta hundägare inne och släppte iväg dem. Oj vad de hade kul! De sprang fram och tillbaka och lekte och fler gånger kallade jag på dem och de vände snabbt om och sprang tillbaka till matte igen. Duktiga killar! Vid ett tillfälle träffade vi på en annan hundägare som också hade sin hund lös, men vi ägare såg varandra först och vi kopplade vår hundar och passerade varandra på den smala stigen utan större problem (ok, Kiwi var ganska uppspelt och ville gärna hälsa på den andra, men det blir svårt när matte håller så kort koppel så han gav med sig fort och fortsatte framåt).

Ibland slår den till med full kraft och ibland skapar den endast lite oro. Men som tur är så går det oftast långa perioder då rädslan håller sig helt borta. Ibland är jag dessutom övertygad om att det är jag som överreagerar och tycker att han haltar när han egentligen inte gör det. Ja, som ni ser så handlar det så klart om rädslan över att Kiwi ska börja halta igen och få problem med sin armbåge.

För er som inte har all bakgrundsfakta så kan jag kort berätta att Kiwi började halta under sommaren 2011 och efter mångaveterinärbesök och behandlingar så hittade veterinärerna i Tygelsjö en liten förändring på en röntgenplåt och tyckte att vi skulle göra en titthålsoperation på honom. Detta gjordes runt första advent, en liten lös benbit plockades ut och efter en kortare rehabtid så kunde vi så smått låta honom vara lös kortare stunder från slutet av januari. Då hade han i princip inte sprungit på ett halvår. Springrundorna ökades på successivt och nu är han oftast som vilken schappe som helst!

Vi vet att han aldrig kommer att bli helt bra och det får vi (och han) leva med. Lika glada som vi är när vi kan släppa både Kiwi och Kokos lösa och de får springa, leka, springa och leka lika rädda blir vi när han kanske senare på kvällen haltar lite och ännu mer rädd om detta inte går över under natten. Vi vet att det kan vara så när han har överansträngt sig och att det då bara är att låta honom vila, men orolig blir jag i alla fall. Hältan betyder ju att han har ont, även om Kiwi aldrig skulle erkänna det och knappt sa något när veterinären undersökte honom genom att vrida benet på sätt som skulle skapa smärta även hos en frisk hund. Han är en tuffing vår älskade lille kille.

De senaste dagarna har han haltat lite mer än vanligt och genast börjar mina tankar flyga omkring. Vi lät honom vila och gav honom Rimadyl men hältan satt i ett par dagar innan den försvann igen. Det gör så ont i mig att se honom halta när jag vet att han haltade och hade ont i ett halvår innan vi kunde få hjälp. Jag vill inte att han ska
ha ont mer! Vår Kiwano-Moon som älskar hela världen och gärna att hade hälsat glatt på alla han träffar om bara husse och matte att låtit honom göra detta. Han är alltid glad och lekfull och han kommer troligtvis alltid ha valpsinnet kvar och hade han inte sett på världen med glädje och kärlek så tror jag inte att han hade klarat denna period och denna skada lika bra som han har gjort.

En lightschaps-fighter som har bestämt sig för att ha kul, älska sin familj, leka mycket, krypa upp på sin favoritplats i soffan och mysa en stund, tycka att all mat är god mat och ibland driva husse och matte till vansinne. Då har man inte tid att oroa sig för att man ibland har lite smärta i armbågen. Livet är alldeles för kort och roligt för det! Nu ska bara jag förstå detta också.

Idag finns stadsträning med Kiwi på att-göra-listan. Kokos bodde sina första 7 månader i Malmö och gick ofta genom stan ett par gånger om dagen när han skulle följa med husse till kontoret. Det var dock ett tag sedan vi var mitt i stan med honom, men idag är det i alla fall Kiwis tur. Han har aldrig varit i centrala Malmö så jag räknar med att det kommer att vara en trött kille i bilen hem sedan.

Så eftersom Kiwi ska iväg om en stund så snörade jag på mig joggingskorna och begav mig ut på en rask promenad med Kokos. I det fantastiska vädret gick vi på skogsstigar och bland rapsfält. Helt ljuvligt! Som jag har berättat så jobbar vi dagligen med att hjälpa Kokos komma över sin rädsla och osäkerhet mot framförallt andra hundar. Ett steg på vägen i detta är att vi väldigt sällan låter honom gå framför när han är kopplad. Han får då ofta för sig att "hålla koll" och det är inte hans jobb. Så nu går han jämte oss och runt hörnor etc går han bakom oss och han klarar detta så bra nu! Han är enormt duktig och låter oss hålla koll på omgivningen medan han travar på bredvid, nosar och gör sina behov.

På en lång smal skogstig såg vi längre fram en äldre man med sin franska bulldog. Jag vet att jag kan bli stressad när jag möter andra hundar med Kokos och detta känner han naturligtvis. Så, jag tog ett djupt andetag, kortade in kopplet så att Kokos höll sig nära mitt ben och såg till att jag var mellan Kokos och bulldogen. Den äldre mannen såg oss och stannade till för att låta oss gå förbi, då han var äldre och gick långsamt. Med raska och självsäkra steg spatserade vi förbi. Jag hälsade på mannen med hans hund spände ögonen i Kokos och vad gjorde Kokos. Höll svansen neutral, vände huvudet mot den andra hunden men gick bara förbi. Han visade inte minsta tecken överhuvudtaget på att bli rädd eller göra utfall. Gissa hur stolt jag var? Det blev beröm, gos och pussar utan dess like efter det! Nuvet vi att vi är på rätt väg i detta och det känns så bra!

Är det fint väder när jag kommer hem från jobbet brukar jag knappt hinna innanför ytterdörren innan sambon säger: "Ska vi köra ner till Ljunghusen med hundarna?" Svaret är alltid ganska enkelt med tanke på vädret och det finns inget härligare än att gå med hundarna i Ljunghusen. De älskar att springa runt och leka i ljungen och får de en chans så rusar de gärna upp på sanddynerna och sedan ner mot havet. Framförallt Kokos fullkomligt älskar att bada! Och vi vet ju alla så härlig kombinationen schappepäls, vatten och sand är. Ännu bättre blir det när de sedan springer över ljungen och dessa små små grener fastnar överallt i pälsen. Men när jag ser deras glädje och lycka så är det absolut värt det. Det finns inte heller mycket som slår supertrötta hundar efter en lång promenad!

Precis det scenariot har vi här hemma nu, men bilderna nedan kommer från promenaden i fredags eftersom sambon fortfarande är iväg med min fina rosa kamera.