För en vecka sedan var jag och Tobias med Kokos på en hundspråkskurs hemma hos Lotta. Där var ca 10 andra hundar som på ett eller annat sätt ibland kan vara osäkra och inte riktigt kunna läsa av andra hundar. Precis som Kokos. Hundarna släpptes in i hundgården några i taget för att se hur de reagerade med deandra hundarna ochhanterade situationen. När det var Kokos tur ställde han sig bara vid staketet och tittade på husse och matte. Han förstod inte varför inte vi skulle följa med in; vi är ju alltid med honom. Jag och Tobias gick därför runt hörnan av huset så att Kokos inte skulle se oss. Han letade och där såg han chansen och rymde... Han sprang ut såg sig omkring efter oss, fick syn på husse och rusade fram i ren och skär glädje, som om han inte hade träffat husse på flera dagar... Kokos behöver oss alltså. Kanske lite för mycket...

 

Jag och Tobias pratade en del om att vi kanske "curlar" våra hundar i allmänhet och Kokos i synnerhet för mycket. Fast gör vi det? Vi ser alltid till deras bästa, men sätter så klart gränser och ser till att våra liv inte styrs av hundarna till 100%. Men sen gjorde Tobias en sak härom morgonen som kanske ändå visar på hundarna ibland curlas lite för mycket...

 

Kokos låg och sov på golvet i sovrummet när Tobias skulle stiga upp. Kokos hade hakan vilande på ett par jenas som låg vikta på golvet och sov djupt. Vad gör Tobias? Tar sin egen huvudkudde, lyfter försiktigt på Kokos huvud och byter ut jeansen mot kudden. :-) Kokos märkte inget utan sov vidare. Inget konstigt alls...

 

Häromdagen köpte jag nya godisgömmer till våra hundar (att man aldrig kan gå in i en djuraffär för att bara köpa bajspåsar eller leversnittar, alltid blir det väldigt mycket dyrare). De är riktigt bra och kan fyllas antingen med godisbitar eller så kletar man in t.ex. leverpastej i dem. De kan skruvas ihop tätare eller med större utrymme för attgöra det svårare eller lättare. Hundarna hade fullt bry med att få ut all leverpastej medan jag kunde vårda mitt onda huvud med en tupplur i soffan. Och dessutom, så kan de maskindiskas :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag satt på kontoret tidigare idag så plingade ett sms till i min mobil. Det var från sambon och det stod: "Kiwi är 100% härlig med barn!" Glädje! Jag blev så glad. Även om jag visste detta kunde jag inte låta att le.

 

Det händer ganske ofta när vi är ute med hundarna att barn stannar till, säger hur söta de är och frågar om de får klappa. Visst går det bra och jag älskar att de frågar först och att de inte visar rädsla mot hundar. Barnen går sakta fram, vi säger att de ska klappa underifrån (framförallt på Kokos som annars kan bli lite rädd och ta ett steg tillbaka). De börjar klappa och Kiwi ställer upp sig som om det vore utställning. Kokos är lite mer försiktig, tillåter ett par klapp och backar sedan tillbaka en stund så att han står intill oss. Kiwi står kvar och låter sig klappas och mysas med.

 

Efter en liten stund smyger Kokos fram igen och vill bli klappad, barnen klappar, men se där! Buffel-Kiwi försöker tränga sig emellan :-) När vi tar undan honom lite så att de kan klappa Kokos så ser han lite sur ut i ungefär 2 tiondelssekund och sen hittar han en plats bredvid Kokos så att båda kan bli kliade.

 

Tidigare i veckan pratade jag ich Tobias om att det var längesen vi spårade med hundarna och diskuterade löst om att göra det denna helg. Vi är amatörspårare och har aldrig låtit spåren ligga längre än 5-10 minuter innan vi låter hundarna spåra. Tyvärr hade de lovat regn hela dagen idag och dessvärre hade de rätt. Vi försökte vänta på lite uppehåll, men vid 1530 gav vi upp, klädde både och och hundarna efter väder, packade ner grisöra och vatten och körde iväg till en liten skog mot Skanör-hållet.

 

Både Kiwi och Kokos älskar att spåra! Men ska jag vara helt ärlig så är det Kiwis gren mer än Kokos. Kokos är arbetshunden när det kommer till klickerträning, men när det kommer till spårning så regerar Kiwi. Han flyger fram längs spåret med svansen högt och viftandes. Kokos tar också spåret, men lite långsammare och inte alltid lika rakt på. Dock har så klart även han svansen högt och vajandes.

 

Vi lade fyra spår där det sista säkert var 300 meter och hade tre st 90 graders vinklar. Mellan spåren fick de springa lösa och leka fram till nästa ställe vi valde att spåra på. De klarade alla galant, även om det första var lite svajigt för Kokos innan han fick in känslan. Denna spårningstur innebär att vi nu har två väldigt trötta hundar här hemma.

 

 

Veckan som har varit har varit fylld av dåligt samvete från min sida. Dåligt samvete för att hundarna inte har blivit så aktiverade som jag tycker att de skulle bli eller som jag tycker de förtjänar att bli. Jag tror att de flesta hundägare brottas lite med det dåliga samvetet och jag tror det är de hundägare som inte behöver ha det som har mest dåligt samvete. Jag räknar mig till de senare; jag vet att våra hundar har det bra och jag vet att de trivs bäst när hela flocken är samlad.

 

Som exempel kan ges i lördags. Hundarna gick runt lite oroligt i vardagsrummet och kom ibland bort till mig och tittade på mig med en blick som jag tyckte sa: "Aktivera oss!" 10 minuter senare kom husse hem, vi satte oss i fåtöljerna framför öppna spisen och hundarna lade sig direkt vid våra fötter och somnade. Då mår de som bäst! Naturligtvis ska det också aktiveras, men de klarar några så kallade "tråkiga dagar" utan att ta skada. De får kärlek, mat, vatten, närhet, mys och dagliga promenader på sammanlagt runt 2 timmar. Dessutom är de aldrig ensamma hemma en hel arbetsdag på ca 9 timmar. Tyvärr tror jag att alldeles för många hundar är det varje dag. Och tyvärr tror jag även att det jag räknade upp ovan som en "tråkig dag" är väldigt mycker mer än vad många hundar får.

 

Jag vet allt detta och ändå har jag dåligt samvete ibland, men det är kanske bra? Det kanske gör att jag hela tiden är på tårna och vill hitta på nya saker att göra med dem? Det kanske gör att våra hundar kan få det ännu lite bättre? Det viktigaste är att när vi tittar på dem så ser vi bara kärlek och när vi sitter i ett rum så ligger de hos oss och när vi bytar rum så följer de efter. De vill vara hos oss för där mår de bäst. Det är det jag ska fokusera på så kanske det dåliga samvetet kan minska lite i alla fall.