Ibland slår den till med full kraft och ibland skapar den endast lite oro. Men som tur är så går det oftast långa perioder då rädslan håller sig helt borta. Ibland är jag dessutom övertygad om att det är jag som överreagerar och tycker att han haltar när han egentligen inte gör det. Ja, som ni ser så handlar det så klart om rädslan över att Kiwi ska börja halta igen och få problem med sin armbåge.

För er som inte har all bakgrundsfakta så kan jag kort berätta att Kiwi började halta under sommaren 2011 och efter mångaveterinärbesök och behandlingar så hittade veterinärerna i Tygelsjö en liten förändring på en röntgenplåt och tyckte att vi skulle göra en titthålsoperation på honom. Detta gjordes runt första advent, en liten lös benbit plockades ut och efter en kortare rehabtid så kunde vi så smått låta honom vara lös kortare stunder från slutet av januari. Då hade han i princip inte sprungit på ett halvår. Springrundorna ökades på successivt och nu är han oftast som vilken schappe som helst!

Vi vet att han aldrig kommer att bli helt bra och det får vi (och han) leva med. Lika glada som vi är när vi kan släppa både Kiwi och Kokos lösa och de får springa, leka, springa och leka lika rädda blir vi när han kanske senare på kvällen haltar lite och ännu mer rädd om detta inte går över under natten. Vi vet att det kan vara så när han har överansträngt sig och att det då bara är att låta honom vila, men orolig blir jag i alla fall. Hältan betyder ju att han har ont, även om Kiwi aldrig skulle erkänna det och knappt sa något när veterinären undersökte honom genom att vrida benet på sätt som skulle skapa smärta även hos en frisk hund. Han är en tuffing vår älskade lille kille.

De senaste dagarna har han haltat lite mer än vanligt och genast börjar mina tankar flyga omkring. Vi lät honom vila och gav honom Rimadyl men hältan satt i ett par dagar innan den försvann igen. Det gör så ont i mig att se honom halta när jag vet att han haltade och hade ont i ett halvår innan vi kunde få hjälp. Jag vill inte att han ska
ha ont mer! Vår Kiwano-Moon som älskar hela världen och gärna att hade hälsat glatt på alla han träffar om bara husse och matte att låtit honom göra detta. Han är alltid glad och lekfull och han kommer troligtvis alltid ha valpsinnet kvar och hade han inte sett på världen med glädje och kärlek så tror jag inte att han hade klarat denna period och denna skada lika bra som han har gjort.

En lightschaps-fighter som har bestämt sig för att ha kul, älska sin familj, leka mycket, krypa upp på sin favoritplats i soffan och mysa en stund, tycka att all mat är god mat och ibland driva husse och matte till vansinne. Då har man inte tid att oroa sig för att man ibland har lite smärta i armbågen. Livet är alldeles för kort och roligt för det! Nu ska bara jag förstå detta också.