Är det verkligen bara jag som gör det? Med tanke på de blickar jag ibland får på våra promenader så tror jag nästan det. Kan inte snälla någon där ute tala om för mig att "så gör jag också!" så att jag känner mig liiite mer normal. Vad nu det betyder. Låter ganska tråkigt att vara normal i och för sig...

Jag går och småpratar med våra hundar när vi är ute och går. Inte så att jag frågar dem om råd eller berättar vad jag ska göra/har gjort under dagen utan mer lite om vad som händer och var vi ska gå hän. Är det konstigt? Det kan vara saker som, "nej, kom här killar, vi går detta hållet idag!" eller "nej usch lukta inte där!" eller "duktiga killar!" eller "nu kommer det en vovve där borta, vi väntar här till den har passerat." eller "nu kommer det en vovve där, kom så går vi ut på gräset och ger den utrymme." Idag var jag med Kokos hos veterinären eftersom det var dags för den årliga vaccinationen och när vi kommer in så tvärbromsar han och jag försöker locka honom "kom då älskling, det är ingen fara. Jag veeeeet Oukoman du tycker inte om detta..."

Börjar ni förstå? Är det bara jag? Jag blir liksom förfärad när jag ser folk som bara låter hunden gå runt och inte bryr sig om den. Eller ännu värre; går och pratar i telefon långa stunder på rundan! Även om inte våra hundar förstår allt vad jag snackar om så tror jag att de gillar att jag pratar med dem :-)