Kokos (Carnac's Imperial Ilanramon)

I september 2010 var det äntligen dags för oss att hämta hem Kokos. Gunilla skulle på en utställning i Småland så vi behövde inte köra hela vägen upp till Värmland (vi bor utanför Malmö) för att hämta honom (även om vi gärna hade kört till Treriksröset och tillbaka för att få hem honom). Denna lille kille. Minst i kullen, men den störste charmören. Helt oemotståndelig! Ja, kanske att jag inte är helt objektiv, men varför ska jag vara det?

Tänk att en sådan liten boll kan vända upp och ner på hela livet. Plötsligt fanns denne lille kille här och han behövde kärlek och tid från oss för att ha det bra. Han fann snabbt sin sovplats, vilket var  ovanför huvudet på Tobias kudde. När han efter flera månader kom på att han blivit för stor för det så sov han under sängen istället.

Jag kommer så väl ihåg när jag första gången på riktigt kände att jag skulle kunna ge och göra vadsomhelst för att Kokos skulle må bra. När han var ca 3,5 månad åkte han på en rejäl magsjuka. Vi gav honom specialkost, han fick prokolin etc men ingenting fungerade. När detta pågått en vecka började vi bliriktigt oroliga och nu rörde han inte maten och låg bara och sov i sin korg hela dagen. Vi åkte in akut på djursjukhuset i Malmö. Han vägde inte mer än knappt 4 kg (väldigt lite, men det ska sägas att Kokos är en väldigt liten hane. Nu väger han ca 12 kg och blir 2 år i sommar) och när veterinären lyfte upp honom på undersäkningsbordet så orkade han knappt hålla huvudet uppe. Han satt upp och jag satte handen under hans haka och han lade hela tyngden i min hand. Tårarna rinner nu bara jag tänker på denne lille svage valpen utan någon ork kvar.
De ville ha kvar honom över natten och troligtvis hela helgen. Alla som har hund och har behövt lämna kvar den på djursjukhuset vet att det sliter sönder hjärtat! Varför hade vi väntat? Varför åkte vi inte in med honom tidigare? Varför? Varför? Varför? Alla dessa frågor, men det är lätt att vara efterklok och som tur var ringde sköterskan dagen efter och sa att han mådde mycket bättre. På måndagen hämtade vi hem honom igen.

Han var och är fortfarande till viss mån en väldigt försiktig och osäker kille. Detta har vi jobbat mycket med och han visar framsteg varje dag. Inte lika stora nu, som när han var valp givetvis, men vi arbetar oss ditåt. Hans osäkerhet nu sitter mot andra hundar och där har vi tyvärr inte gjort vårt jobb. Vi har på senare tid märkt att han gärna vill ta på sig "ledarrollen". På promenader vill han gå först och hans osäkerhet och rädsla för nya hundar visar sig tyvärr i utfall mot en del. Han litar inte på att vi kan "skydda" honom mot dem så då tar han på sig den uppgiften. Jag tror att steg ett är att vi nu har kommit fram till var i problemet ligger och nu är det upp till oss att hjälpa honom.


Kokos är en "fåmannshund". Han har några personer som han verkligen älskar, medan han ignorerar andra. Det är absolut inte att han är osäker utan han har helt enkelt inget intresse av personer han inte känner. Han håller sig nära husse och matte när vi är hemma hos folk han inte känner, på samma sätt som han gärna sätter sig bakom mig om det på någon promenad kommer fram ett barm och frågar om han/hon får klappa vovvarna.

Han älskar, fullkomligt älskar klickern! Håller jag fram klickern så börjar han direkt sitta, ligga, gå runt, snurra, ta upp tassen och bjuda på alla varianter för att kanske få ett klick. Ibland tryter dock tålamodet och kommer inte klicket så blir han frustrerad, men fortsätter glatt igen efter en liten paus. Det är absolut bästa sättet att trötta ut honom; klicka i honom middagen!



Precis som de flesta andra schappar ölskar han att springa och han har på senare tid fått följa med matte ut på löpturer. Han springer och springer och även om han blir trött så springer han lite till; framförallt när vi är på promenad med hans bästa vänner som är Border Collies. En ras som inte blir trött i första taget, men så länge de springer så springer Kokos.

Han är en fantastisk hund och enormt snäll! Hela sitt snart tvåråriga liv har han varit väldigt lugn och inte hetsat eller ställt till bus. Är vi inte hemma så ligger han på hallmattan och väntar och är vi hemma ligger han helst vid våra fötter. Under åren så har han blivit husses hund lite mer än mattes, troligtvis för att de är lika lugna båda två. Men när Kokos vill att det ska hända lite mer då kommer han till mig som antingen tar fram klickern eller snörar på mig löparskorna. :-)

Tusen tack underbara Gunilla för att du förde in denna fantastiska och härliga hund i våra liv! Han är väldigt speciell och vi kan inte komma ihåg hur det var innan vi hade vår älskade Kokos!




Kommentarer
andra

Jag är så glad att jag inte är en av de människor som Kokos ignorerar!! :)

2012-04-17 @ 20:57:31
Gunilla

Ja inte har jag glömt den lille charmören inte. Som du säger, mycket speciell redan från början. Alla föll för honom som "bäbis", en riktig goding!

2012-04-18 @ 02:07:04
URL: http://carnacs.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Kokos och Kiwi

En blogg om två väldigt speciella pojkar, som snabbt blev det viktigaste i våra liv!

RSS 2.0