Igår var vi bortbjudna till ett par vänner och båda hundarna följde med. Varken Kokos eller Kiwi hde varit därhemma tidigare så det nosades runt lite både här och där. Vännerna har två katter, men de höll sig mest på övervåningen. Iblande vågde de ner sig i trappan, men när de såg våra hundar så slank de snabbt upp igen.

 

Både Kokos och Kiwi uppförde sig väldigt väl. Det brukar aldrig vara några problem att ha med dem när vi ska bort. Kokos ligger vid mina eller husses fötter hela tiden och Kiwi nosar runt lite och vill bli klappad av alla. Jag ibsåg dock att Kiwi hade väldigt svårt för att komma till ro och även om värdparet tyckte han betedde sig bra, vilket han gjorde för han vankade lugnt runt och busade inte eller for rundor, så märkte jag ändå att han var orolig och lite stressad. Till slut däckade han. Uppdrag framöver: att ta med Kiwi varenda gång vi blir bortbjudna för det behöver han definitivt träna på.

 

Som så många andra helgmorgnar packade vi in hundarna i bilen och styrde mot Ljunghusen. Vårt absoluta favoritställe och jag är så tacksam att vi bor så nära detta fantastiska skogsområde precis vid havet. Och vilken promenad det blev! Den senaste tiden har jag jobbat mycket med att ha roligt med hundarna. Varje dag har vi klickat, lekt, tränat och hittat på roliga saker. Vissa dagar längre stunder och andra kortare, men vi har haft kul! Det har vi så klart haft innan också, men på senare tid har jag jobbat mer med det för att de (framförallt Kiwi) ska tycka att jag är roligare än andra hundar och personer som han ibland glatt springer fram till på promenaden om han är lös. Idag visade det sig att arbetet gav resultat! Hundarna höll sig nära oss hela tiden och om de sprang för långt bort, så kallade jag och direkt kom de springande. Vi lekte, sprang, balanserade och tränade inkallning. Riktigt roligt hade vi! Ett par hundar passerad en bit bort, Kiwi såg dem, jag kopplade honom, men han stod stilla utan att egentligen bry sig så mycket om dem. Jag släppte honom, sprang iväg och gjorde inkallning och Kiwi valde mig istället för de andra hundarna! Stolt matte!

 

Varenda inkallning klarade dem och även om det inte direkt var några större störningar så var jag ändå väldigt stolt över att de höll sig nära oss. Sista biten tillbaka till bilen kopplade vi dem så att de fick varva ner lite. En bit bort kom en stor hund med sin husse, hunden var lös och gick mot oss, med svansen glatt viftande. Hussen kallade, men hunden fortsatte. Kokos blev lite nervös när den kom mot honom och vi släppte honom lös för att ge honom utrymme och han var så duktig! Den andra hunden hälsade först fint på Kiwi (som också släpptes lös) och sen försiktigt på Kokos och sen satte leken igång. Kokos leker dock gärna på avstånd, men allt gick så bra! Stolt matte! En man kom gående en bit bort och jag kallade på Kiwi för att koppla honom och han kom direkt! Stolt matte! Vilken härlig morgonrunda!

 

Igår fyllde vår fantastiske herre i frack 2 år. Detta firades så klart med pompa och ståt! Eller nåja, med fiskbullar, pannkakor och en långpromenad i Falsterbo. Kokos halvsyster Alize och hennes husse och matte mötte upp oss där och det blev en lång runda över snö, sand och is och i väldigt trevlig sällskap.

 

Efter att Juldagen bestod av endast vila, vila, vila och åter vila så var det åter dags att få igång hundarna lite efter allt julfirande och slappande. Hundarna packades in i bilen och vi körde till Ljunghusen för att där gå längs den gamla rälsen till Skanör. Ett väldigt bra ställe att gå med hundarna lösa då man hela tiden ser långt fram om där kommer andra hundar.

 

På ett ställe mötte vi en stor dobberman och en liten pudel och just där fanns det ingen möjlighet för oss att ge Kokos mer utrymme. Så de satte sina hundar lugnt ner och sa att vi kunde passera (älskar när andra hundägare har förståelse för att alla hundar är olika och behöver utrymme/hjälp på olika sätt). Kiwi spatserade som vanligt förbi utan problem men med mycket nyfikenhet. Jag höll Kokos kort och placerad mig mellan honom och de mötande hundarna. Jag talade lugnt med honom och han morrade mot de andra hundarna då han tyckte de vad lite för nära, men överlag gick det ändå bra. Jag kände att han försökte sig på ett litet utfall, men då jag höll honom så kort och han hade sin VGW-sele på sig så slutade han försöka. Absolut inget perfekt möte, men det gick ganska bra i alla fall.

 

Efter det var det dags för dem att springa av sig, leka, hoppa, balansera, klättra och (i Kokos fall) simma...

 

 

I år firade vi jul i dagarnar två. Den 23 december packade vi bilen, hämtade mamma i Höör och åkte vidare till min bror och hans fina familj i Vinslöv. I detta hushåll finns även flera katter och en gammal golden retriever vid namn Bilbo. Han är som en valp inombords men tyvärr hänger inte kroppen riktigt med hans tankar och när våra hundar gick omkring och han kände sig trängde så skällde han på dem. Stackars Bilbo, han ville egentligen bara leka med sina kompisar. För att han skulle kunna ta det lugnt så höll vi våra hundar i en annan del av huset i perioder. Det blev massa lek i snön, julklappar och julmat innan vi i sakta gemak tog oss tillbaka till Höör där vi skulle sova över hos min mor.

 

På Julafton var vi hemma vid lunchtid och två timmar senare var det dags att susa iväg till Tobias familj. De bor bara tio minuter bort och innan vi gick in tog vi ut hundarna på en lång promenad. Även i detta hushåll finns husdjur - två hundar och tyvärr fungerar de inte så bra med våra (läs; Kokos). Lösningen var att våra och deras hundar fick vara i huset i omgångar och de som inte var i huset var ute i "musikhuset" (stort kontor med studio) som ligger på tomten. När våra hundar var inne var de så fantastiskt duktiga! De hälsade snällt, nosade runt och gick sedan och lade sig när vi skulle äta.

 

Behöver jag ens säga att Juldagen sedan spenderades i ryggläge? Men vi hann prova deras julklapp från oss litegrann.

 

Det var väl hemskt vad dålig jag är på att uppdatera här. Vill så gärna skriva några inlägg i veckan, men har inte fått in rutinen. Kanske skulle få till en halvtimme varje kväll och skriva ihop något? Fast det måste ju vara något redigt; inte bara skriverier om ingenting (som nu :)).

 

Våra hundar har haft några slöa dagar, som mest har innehållit långa promenader och mys. Ett och annat besök har vi också haft och de var väldigt intresserade av julbaket igår. Det handlade nog mest om att de väntade på att grädden till ris ala maltan skulle vispas så att de kunde få slicka av visparna efteråt. Det finns inget bättre och godare!

 

Imorgon ska hundarna till fina Sara i Eslöv och stanna där till på torsdag, kanske att det då även blir ett besök på Ljushem för dem och då behöver de alla vila de kan få. ;-) Efter de dagarna och julfirandet så ska jag se till att rutinerna kommer in igen med träning, klickning, kurser och spår för våra killar. Dock tror jag att de även mår bra av en period med lugn. Dessutom har Kiwi varit lite förkyld med hosta några dagar så han har defintivt behövt vila.

 

I alla fall så har jag just klickat hem hem här boken och tillsammans med denna som jag har sedan tidigare ska nog hundarna få tillräckligt med träning ett tag. Men innan nya uppgifter ska börjas med Kokos så ska jag slutföra krypa-träningen med honom. Han fattade snabbt när jag tog fram targetstickan; han satte nosen mot denna och sedan lade jag honom ner och han kröp fram mot stickan för att sätta nosen mot den. Duktiga kille! Kiwi är lite svårare eftersom han riktigt fattar att han har ett bar bakben som kan röra sig på egen hand utan att frambenen är inblandade.

 

Nåja, det var allt för idag. Nu väntar Vellingeblomman på oss och sen blir det The Hobbit ikväll. En underbar tredje advent!

I onsdag blev jag hemskickad (ja, typ) från jobbet då jag hade feber och kände mig allmänt hängig. Detta så jag skulle må bättre på torsdagen då jag och några kollegor skulle iväg till Distanshandelsdagen i Borås. Ett par kräkningar på kvällen satte stopp för den resan tyvärr, men på seneftermiddagen på torsdagen började jag känna mig bättre (bortsett från lite feber) så jag packade in Kokos i bilen och styrde färden mot den gamla rälsvägen mellan Ljunghusen och Skanör.

 

Jag hade Kokos kopplad hela tiden (även om han får vara lös där och aldrig är några problem att ha lös) då jag ville visa honom att man minsann kan vara här utan att springa rundor. Dessutom skulle han vara rastas lite innan jag skulle börja lägga spår. Som jag har berättat tidigare är vi amatörer vad gäller spårande och brukar låta hundarna ta spåret direkt när vi har lagt det. Det funkar bra för oss, men någon gång hade det varit kul att låta dem ta ett spår som har legat minst en timme. För att lägga spår använder vi godbiten nedan som vi har fått av Lotta och som nu ligger i frysen och tas fram när det är dags att ge sig iväg.

 

 

 

Lite slarvigt kallar  jag Kokos ensamperiod för rehabperioden. Det stämmer ju inte riktigt, men det är nu vi har chansen att läggamycket fokus på honom och hans träning och det har vi verkligen gjort denna helg.

 

I fredags kväll tog jag med Kokos ner till centrum här i Höllviken, vi satte oss på en bänk utanför biblioteket och där lät jag Kokos bara sitta och titta på allt som hände. Det var bilar, bussar, cyklar, människor, hundar etc och han satt lugnt och tittade. När hundar kom och skulle passera precis framför oss, så reste vi oss och gick runt i en liten halvmåne och skvallertränade på dem.

 

Och så var vi helt plötsligt bara 3 st i familjen. Även om det bara är för en tidsbegränsad period så är tomheten och saknaden påtaglig. Kiwi fattas oss och när detta glada, livsnjutande, pigga, gosiga och snälla troll inte är hemma så märks det. Jag och husse märker det givetvis, men jag tror att även Kokos saknar honom. Han springer runt med leksaker precis som han gör när han försöker få igång Kiwi, men nu är det ingen där. Han sitter och tittar mot dörren som han brukar göra när husse inte är hemma, men nu väntar han på lillebror. Saknaden märks så klart tydligast idag eftersom han bara varit borta några timmar och när jag lämnade honom på Ljushem så klarade jag nästan det utan tårar. Men de letade sig fram precis när jag skulle gå och Kiwi sitter och tittar mot dörren på mig.

 

Ännu en gång ställer fantastiska Monica och Daniel (och Sara) upp för oss när vi ber om hjälp. Ord kan inte beskriva hur mycket jag tycker familjen Ottosson. Varma, gästvänliga, osjälviska och alltid där när vi behöver goda råd. Denna gång tar de på sig att ha Kiwi på "kollo" så att vi kan fokusera på och jobba med Kokos självförtroende. När man har två hundar och den ena av olika anledningar kräver lite mer jobb så är det svårt att få ihop det och därför underlättar det mycket att nu ett tag endast kunna ge vår uppmärksamhet till Kokos. Kiwi kommer att ha det hur bra som helst och jag vet att han inte kommer sakna oss, men min kudde kommer att vara väldigt tom ikväll och imorgon bitti när ingen svart mule gosar in sig...

 

 

Mattes ögonsten

 

För en vecka sedan var jag och Tobias med Kokos på en hundspråkskurs hemma hos Lotta. Där var ca 10 andra hundar som på ett eller annat sätt ibland kan vara osäkra och inte riktigt kunna läsa av andra hundar. Precis som Kokos. Hundarna släpptes in i hundgården några i taget för att se hur de reagerade med deandra hundarna ochhanterade situationen. När det var Kokos tur ställde han sig bara vid staketet och tittade på husse och matte. Han förstod inte varför inte vi skulle följa med in; vi är ju alltid med honom. Jag och Tobias gick därför runt hörnan av huset så att Kokos inte skulle se oss. Han letade och där såg han chansen och rymde... Han sprang ut såg sig omkring efter oss, fick syn på husse och rusade fram i ren och skär glädje, som om han inte hade träffat husse på flera dagar... Kokos behöver oss alltså. Kanske lite för mycket...

 

Jag och Tobias pratade en del om att vi kanske "curlar" våra hundar i allmänhet och Kokos i synnerhet för mycket. Fast gör vi det? Vi ser alltid till deras bästa, men sätter så klart gränser och ser till att våra liv inte styrs av hundarna till 100%. Men sen gjorde Tobias en sak härom morgonen som kanske ändå visar på hundarna ibland curlas lite för mycket...

 

Kokos låg och sov på golvet i sovrummet när Tobias skulle stiga upp. Kokos hade hakan vilande på ett par jenas som låg vikta på golvet och sov djupt. Vad gör Tobias? Tar sin egen huvudkudde, lyfter försiktigt på Kokos huvud och byter ut jeansen mot kudden. :-) Kokos märkte inget utan sov vidare. Inget konstigt alls...

 

Häromdagen köpte jag nya godisgömmer till våra hundar (att man aldrig kan gå in i en djuraffär för att bara köpa bajspåsar eller leversnittar, alltid blir det väldigt mycket dyrare). De är riktigt bra och kan fyllas antingen med godisbitar eller så kletar man in t.ex. leverpastej i dem. De kan skruvas ihop tätare eller med större utrymme för attgöra det svårare eller lättare. Hundarna hade fullt bry med att få ut all leverpastej medan jag kunde vårda mitt onda huvud med en tupplur i soffan. Och dessutom, så kan de maskindiskas :)